Just nu befinner vi oss på Gili Trawangen. En ö utanför Bali.

Man tar sig runt med häst & vagn eller på cykel här borta. 

Vi har dock haft oturen med boende här borta. Vi har bott i äckliga bungalows som inte alls varit fräscha, som tur är har vi bott nära en fantastisk strand med turkost hav och vi har kunnat hänga på ett fint hotell där vid, så vi har bara sovit i bungalowsen.

Idag sticker vi tillbaka till Bali och där ska vi bo på ett fint hotell i Padang.

På söndag kommer Lina och ska hänga med oss i 18 dagar. Ska bli så kul!!

Vi var framme i Bali 21.00 igår och då åkte vi till hotellet där Carro och Gurra redan var. Så gött att få se om efter så länge!

Vi har 30 grader varmt och vi njuter varje sekund.

Klockan 8 imorse vi uppe och simmade i poolen innan vi käkade frukost.

Sen solade vi lite vid poolen innan vi åkte till havet.

Hör är det helt underbart. 30grader varmt är det i vattnet!!!

Nu ska vi snart gå och få massage/ansiktsbehandlingar.

Semester är det bästa som finns.

Idag gjorde jag sista jobbpasset och det kändes konstigt att säga hejdå till alla idag för det är trots allt en hel månad tills jag är tillbaka på jobbet igen.

Men det ska bli så gött med en månads semester.

Imorgon 15.55 går flyget mot Bali och till och med flygresan längtar jag till.

Vi flyger först 6 timmar till doha där vi mellanlandar och är 1,5 timme innan en 7 timmars resa till Singapore väntar.

Vi är framme i Singapore 13.20 på torsdag och Planet därifrån till Bali går 16.00. Om allt går som planerat är vi framme på Bali 18.30.

Kommer bli en lång flygresa men det är så värt det. 

Ska bli så gött att träffa min lillebror igen efter nästan 1,5 månad utan att ses.

Vi som jobbat ihop det senaste året är ju vana att vara med varandra nästan varje dag så jag saknar honom extremt mycket. 

Så himla sjukt att detta faktiskt blev av!

Vi har ju pratat på det ett tag men det var i julas vi bestämde oss för att satsa på att sticka iväg.

Först var planen 2 veckor, sen kändes 3 veckor mer värt och nu blir det en hel månad, haha :)

Och min mamma ska med. Så himla kul kommer vi ha.

Nu ska jag packa det sista och se på tv innan jag hoppar i säng.

Puss på er 

Har slitit med 2 visdomständer i det senaste. Och nu stod jag inte ut längre så jag fick mig en tid hos tandis.

Och mycket riktigt var läget inte det bästa i min mun.

En inflammation i min ena visdomstand som inte ens kommit upp ännu var väl det värsta beskedet. Men även den andra tanden som kommit ut helt och hållet måste bort för den får liksom inte plats ..

Fuck!

Jag kommer få tid hos en specialist efter min Bali resa, och med mig som ett litet plåster på såren fick jag antibiotika att ta med till Bali om jag skulle få ont.

Just precis nu känner jag inget alls. Jag har mest ont på morgonen när jag sovit och inte pratat på några timmar. 

Så jag ska nog klara min Bali resa helt fint. Och när/om smärtan smyger sig på får jag knapra antibiotika. Och tandläkaren berättade klart och tydligt att jag FÅR dricka alkohol trots att jag äter dessa, haha. Undrar vad han tror att jag ska på för semester ;)

Nu sitter jag på jobbet.

Har precis ätit en kycklingsallad och ska snart jobba.

Puss på er

Jag har förträngt känslan jag fick i det att jag förstod vad som hänt redan innan han hann berätta för mig.

Jag hade det nog på känn, det hade jag haft en stund.

Jag skulle ljuga om jag sa att det har varit en tuff månad för det har det faktiskt inte.

Emellan åt så har det varit hemskt och otroligt jobbigt, men bara små stunder åt gången. 

Begravningen var jobbig men den är mer som ett fint minne och jag kan liksom inte riktigt fatta att den ägt rum. Så overkligt är det för mig.

Jag grät förut när jag städade.

Jag hittade en kofta som jag köpte av Wille sista gången jag var med honom.

En kofta som han ville bli av med för en slant. Jag köpte den och gav den till Simon som jag visste hade haft en liknande men som han tappat bort. 

När jag hittade den så gjorde mitt hjärta lite ont. Tårarna kom samtidigt som jag stod där och luktade på den. Jag tyckte att jag kunde känna Willes doft, men det var bara en inbillning för den luktar ingenting alls egentligen.

Om en vecka åker jag, Simon och mamma till Bali där vi ska möta min bror och hans flickvän.

Det ska bli så underbart och så kul men det känns också lite dumt.

Det borde inte vara okej att vara glad och ha kul när en så nära har gått bort så nyligen.

Jag borde sörja just nu, gråta massor och vara helt förkrossad.

Men jag gör inte det och det tycker jag är jobbigt.

För mig finns han fortfarande. Jag har inte förstått än. Jag kanske aldrig helt kommer förstå?! 

Det kommer alltid vara en stol tom på fördelsedagar, julafton och andra tillställningar där vi alla är tillsammans. Världens bästa familj/släkt har förlorat en otrolig glädjespridare, och det kommer märkas tydligt att han inte längre kommer vara med.

Men i våra hjärtan kommer han alltid att finnas, såklart.

Och jag vet att han önskade att vi ska vara lyckliga och glada även i svåra stunder som dessa.

Det blir mycket av detta. Men det är så skönt att skriva av sig. Och det kommer vara skönt att gå tillbaka och läsa detta om några år!

Ledsen, lättad och tom.

Jag är inte ledsen hela tiden, det kommer i vågor. Men jag är ganska bra på att stänga av. Vill inte tänka på det, förnekar när jag inte orkar!

Igår var jag ganska normal i tankarna, men idag har det varit tuffare. Det enda som var jobbigt med gårdagen var när jag kallade Simon för Wille! Det kändes sorgligt på något vis, och jobbigt såklart, både för mig och Simon. 

Han finns i mina tankar hela tiden, även när jag inte tänker på honom. Och det är så nytt för mig.

Jag har aldrig förr behövt sakna någon som inte längre finns. Det känns fel och läskigt. 

Begravningen som jag trodde skulle bli det värsta jag någonsin upplevt, blev så mycket mer! 

Paniken jag kände när jag och mamma satte oss i bilen mot kyrkan var vidrig, obehaglig och fruktansvärt påtaglig. Jag ville inte. 

Jag hade ett sånt där jobbigt pirr i magen.

När vi parkerade vid kyrkan och jag steg ur bilen så fick jag syn på min kusin Hjalmar. Jag gick emot honom och när jag närmade mig småsprang jag in i hans famn och då brast det. Och han höll mig så hårt och han grät också, på sitt sätt. 

Jag hylgrät och den minuten vi stod och kramades kändes som mycket längre. 

Sen kom nästa kusin, och nästa kusin, och min kusins pojkvän. 

Vi stod där och grät högt och kramades innan vi gick in till resten av släkt och familj.

Det var tunga steg.

Innanför kyrkan möter jag först Anton (Willes nära vän som är i min och Gurras ålder) och då var det dags igen! Vi grät högt tillsammans, det kändes så iaf.

Sen gick jag mot själva salen där jag visste att min faster, pappa, farmor, farfar, kusiner, min lillasyster och Wille fanns, i hans kista.

Wilma kommer springandes mot mig, vi kramas och sen går vi mot de andra och det var så jobbigt. Så många tårar att man inte vet vart man ska ta vägen.

Folk strömmade in och jag tror det räknades upp till nästan 200 personer.

Nils Landgren - get here börjar spela och jag tror att varenda en i kyrkan grät då.

Det var så skönt att släppa ALLT just då. Bara brista ut i gråt och sörja. Gråta för att det inte får vara sant, gråta för att man kommer sakna dig så mycket, gråta för att man älskar dig oändligt, gråta för att livet är orättvist.

Det var sedan dags att gå fram till kistan  och ta farväl och det var riktigt tufft, men fint.

Först gick närmsta familjen fram och det var så vackert, de ställde sig runt kistan och höll varandras händer som att de omfamnade honom!

Sen var det våran tur. Jag pussade på mig ros 3 gånger, sa "Jag älskar dig Wille, föralltid! Gurra också."

Sen la jag ner min ros och klappade honom på kinden genom kistan.

Det var mäktigt. Det kändes bra.

Begravningsakten avslutades med Toto- stop loving you. En låt som lätt kan förknippas med vår älskade Wille.

Vi gick sedan ned i källaren och åt smörgåstårta och lyssnade på vackra tal om Wille. 

Wow, vad han är älskad och så många hjärtan han berört genom sina år. Otroligt!

Varje gång jag läser detta kommer jag ha samma känsla i kroppen.

En klump i magen och med gråten i halsen. Vardagen kommer återgå till det normala igen, men du kommer alltid finnas inom mig, i mitt hjärta.

Tack för allt Wille, jag älskar dig.